Ett nytt litet barnbarn har fötts och nya perspektiv tränger sig på. Hurdan är en farmor? Min egen dog långt innan jag föddes. Min mormor var 68 år när jag kom till, två år äldre än jag är nu. Hon hade fött åtta barn och barnbarn var ingen ny sensation. Det fanns ingen nära relation till henne och morfar som bodde så långt bort, ända nere i Skåne. Hon kände inte mig och jag kände inte henne.
Det jag minns är de mardrömslika bilresorna dit på smala, krokiga vägar. Kräkpåsar av kraftigt papper. Trasmattor, doft av vedspis och kaffe, kalla golv och en veranda full med pelargoner. Utkylda finrum som aldrig användes. Morfars kontor med gevär och uppstoppade djur.
Min mamma var ingen bra förebild när det gäller barnbarnen, även om hon tyckte bebisar var söta. Jag vill absolut inte bli som hon.
Min svärmor däremot var som klippt ur sagorna, med ett oändligt tålamod och ett outsinligt intresse för sina barnbarn. Hon blev aldrig uttråkad, aldrig uttjatad, aldrig trött på att läsa högt eller plocka fram sygrejer eller målarfärger, baka kakor eller vad nu var som önskades. Jag kommer aldrig att kunna bli som hon.
Jag vill lära känna alla mina sju barnbarn, vart och ett. Varken mer eller mindre. Vill ha dem i min famn och i mitt knä ibland. Jag vill veta vad som skrämmer dem och vad de drömmer om att uppnå, vilket godis de gillar mest och vilka böcker de läser, om de vågar ge tillbaka om någon är dum och vilka kläder de helst har på sig.
När jag tänker efter är det nog det jag hoppas kunna ge dem också. Att de kände sin mormor och farmor. På riktigt.
Linus tog bilden på BB.